hannahalloumi

Igår kväll hade Anna jourtid på salongen för mitt, och hårets behov. Mina hemmablekta testar föll till marken och vi lyckades blanda fram en bra, guldig blond som jag tror stämmer överens någolunda med min naturliga kulör, bortsett från att den är råttblond...

Nu ska jag hår-rehaba ett tag till sen blir det nog blonda slingor mot våren/sommaren :)

Sånt här kan jag helt plötsligt unna mig för första gången i mitt liv, jag älskar att ha ett jobb! Hehe...

Har lite framtidsångest ändå... det är löjligt bekvämt att jobba heltid, ha samma rutiner och ha ekonomin säkrad.

Kommer jag ta tag i studierna någonsin?

Jag antar att jag kommer vilja ha barn & sånt, men det kommer ju bli typ när jag är 40 för att hinna med allt som jag anser ska krävas av mig för att känna mig som en morsa som ger barnet de bästa, möjliga förutsättningarna.

Jag tror inte på hemmafru-grejen, för jag tror inte på att förhållanden varar för evigt... och jag tror inte att jag skulle vara nöjd med enbart 'mamma' som titel, jag behöver mer, jag behöver känna att jag uträttar saker om dagarna. Missförstå mig inte nu, jag antar att det är ett sjuhelvettes arbete att hålla efter barn och jag vet ju faktiskt ingenting om det, men det är inget som jag vill tänka mig som heltidssysselsättning.

Jag kommer absolut tillhöra den skaran av föräldrar som har barnet för mycket på dagis för att hinna med att arbete, så att familjen har råd att ha två bilar, kan åka på semester.. och hela den biten. Förlåt mamma, som förskollärare skulle jag vara en förälder som du nog skulle reta dig sönder & samman på :)

Börjat fundera alltmer på sånt här, sedan flera av mina vänner skaffat barn och är gravida. Min biologiska klocka måste vara nån form av gökur, för tanken på barn kan slå mig, men som en förbjuden sexfantasi myser jag lite åt den och sen slår jag bort den lika snabbt och fylls av skam. Jag vill leva livet nu, jag vill inte krisa när jag är 40 och karln har lämnat mig och stå på Kings arms och blossa marlboro light med för mycket smink på mina hängiga ögonlock... under tiden får jag skaffa katt eller nåt, för att komma till ro med de här perversa tankarna som kryper fram ibland.

Jag är antagligen en hopplös konservativ i min syn på familjen. Jag vill inte ha några utsvävningar :P Men jag tycker inte att andras pengar ska finansiera att jag 'tyckte att jag nog skulle skaffa barn', jorden är för böveln överbefolkad redan... det är väl ingen annan mer än jag själv som kommer anse att mitt barn är särskilt viktigt och därmed behöver säkras ekonomiskt av staten...  ops, nu börjar mina funderingar ramla över i egensinnet... Kanske är det för att jag själv har skilda föräldrar (separerade, de var aldrig ens gifta, och de vill jag ju också beta av innan nån bulle ska in i ugnen) och mamma hade det instabilt ekonomiskt i några år efter att de flyttade isär som jag är så här bestämd gällande att jag inte vill hamna där.. vem vet...

Ska nog sluta fundera så mycket,,,,